josifin

I torsdags åkte jag ner till Kolmården. Och vad är det för fel när man är stressad? Alltid.

Tåget gick 10.50. Och jag är uppe rätt så tidigt, runt 8 någongång. Tar det lugnt. Packar lite, intar en fantastisk ställning i soffan som jag inte vill gå upp ifrån, och vips, så börjar jag få bråttom.

Springer ner till tunnelbanan, och har 20 minuter på mig när jag är framme vid spärren. Perfekt - tänker jag. Det tar ungefär 8 minuter att åka till T-centralen från mig.

Men.
I spärren sitter en långsam personal och pratar med en långsam gubbe. Det börjar klia i stressnerverna igen. När jag äntligen får stämpla springer jag det fortaste jag kan med en väska och en proppad stor påse ner till perrongen. Och där gick t-banan. Kul.
Tur att det är tät trafik, det kommer nog ett nytt tåg om 2-3 minuter, hinner jag tänka innan tidsinformationen ploppar upp och ger mig en käftsmäll och säger att det är 8 minuter kvar tills nästa tåg avgår.

Paniken. Jag missar tåget om jag inte gör något. Ett snabbt beslut måste tas. Men vad? Under tre sekunder hann jag tänka 1000 tankar (bland annat att jag kanske skulle kunna springa till T-centralen), innan jag pinnar mig upp på gatan och vinkar in en taxi som lyckligtsvis åker förbi.

Rödljus, rödljus, rödljus. Tick tack, tick tack, tick tack.
När vi är rätt så nära så får jag panik, slänger pengar i chaufförens hand och hoppar av vid ett rödljus. Sen springer jag för kung och fosterland. 3 minuter kvar.

Står på perrongen klockan 10.48.
Och vart är tåget?
Klockan blir 10.51.
Och vart är tåget?
Klockan blir 10.55.
Och vart är tåget?

Jävla skit.

All svett och alla tårar förgäves.
Och en stämpel och 130 kronor.

Tåget kom och avgick 11.02.