josifin

Igår var det gala (as I said). Rosa bandet. Och vad bra dom hade gjort det, vilka känsla när vi kom in i Globen. Vi traskar ner för trapporna, ner mot parkett. På scenen står Mathias och sjunger för ett nästintill fullsatt Globen. Gamla goda Husbandet spelar. Det känns lite som sommar och Sommarkryss (fast inne i en boll, lite mer pråligt och fint). Mäktigt.

Jag och Anna slår oss ner vid ett bord. Anna köper en flaska vin, och jag blir imponerad. Sen drack vi, Anna grät, och jag grät inte. Inte för att jag inte blev berörd, det blev jag in i hjärtat, men jag kan bara inte gråta, jag stärks mer, jag känner stolthet över dem som kämpar.

(Nyss grät jag lite när jag läste detta (en kommentar på tjuvlyssnat.se): Jupp, helt naturligt. Hur gamla är dina döttrar då Wildheart? Mina är relativt gamla (15 & 16), och jag kan lova dig att man får ta mig bövelen inte en lugn stund. Tjat tjat tjat hela dagen, skavsår i öronen. Men ibland är de så rara så, och vill ligga i TV-soffan och titta på någon usel komedi-serie med gamle pappsen. Då mår man. Ibland välkomnas man av en kram när man kommer hem. Då mår man oxå!)

Jag tåras åt konstiga saker. Åt disneyfilmer och kärlek i familjen. Men inte åt cancer. Jag tror att det är för att jag mer känner styrkan. Jag tar av mig hatten, jag imponeras, jag blir själv lite extra modig. Men jag gråter inte. Jag blir varm, mitt hår reser sig för dem som kämpar, dom är så starka. Men jag gråter inte. Det är sorgligt och känslosamt, mitt hjärta tåras lite, jag känner. Men jag gråter inte.