josifin

Jag åkte på den värsta resan, för två år sedan. Två år, och det känns som igår. Men det känns också som att det aldrig existerat, det är påhitt, en fantasivärld.

Jag hade inte åkt iväg till vårdcentralen än. Nej, det skulle dröja ytterligare några timmar. Och sedan akuten. Där jag hasade mig fram genom de ändlösa korridorerna. För att bli kvar, i ett ändlöst tomrum fyllt av tystnad.

Det var söndag.
Idag är det också söndag. För mig.
Jävlar, nu börjar jag gråta.