snö.
I förrgår påväg hem från jobb fick jag en så underbar känsla. Det snöade, väldigt mjukt, men väldigt mycket. Bara bra låtar på ipoden. Ett sådant tillfälle när man känner att ”det är när man känner såhär som man känner att man lever”.
Jag gick länge och bara tittade rätt upp i himlen. Luften var så himla fri. Ens egen existens gjorde sig påmind efter en dags långt arbete. Snön kändes inte, och syntes inte heller, så länge man inte tittade upp mot gatlamporna.
Och jag minns så himla väl den gången jag och min barndomsvän Lovisa var ute och lekte i snön. Det var ute på landet, hos min pappa. Vinden hade blåst upp all snö på ett visst ställe, så det var världens drivor, någonstans över en meter snö på sina ställen. Och så var det ett hårt lager ovanpå. Vi sprang omkring där, ovanpå snön, och helt plötsligt kunde man falla ner en meter, och fastna. Gud vad vi skrattade. Det var himla mörkt, och det var först när mjölkbilen kom och lyste upp vägen som vi upptäckte att det snöade. Och det var också då vi upptäckte hur mycket klockan var.
Året efter längtade vi till samma snömängd på det stället. Men det blåste och snöade aldrig så mycket. Så den snöleken blev aldrig av mer.