solomon.
- kjashdfkljheg.
- Va?
- I like the swedish language.
... och därav fortsatte den fem-minuters långa koversationen, från Hageby Centrum till Söder Tull. Han pratade väldigt lågt, den där immigranten från Tyskland, Dublin för att precisera. Det var svårt att höra vad han sa, och ibland chansade jag bara på att svara: yes eller no.
Solomon, som han hette, ville lära sig svenska. Och han kom med den ultimata idén att jag skulle bli hans lärare. Vilken välgörenhetsgala! I två månader skulle han stanna i Sverige, och jag skulle komma till Gusum, där han bodde, eller så skulle han åka in till Norrköping.
Nejnej, sa jag, fast på engelska. Jag kan inte lära ut svenska. Men den kunskap han ville åt gick till så att jag, skulle skriva ner några ord på ett papper, med översättning på engelska, och han skulle lära sig dom. Nästa gång vi sågs, skulle jag skriva ner samma ord, och se om han kunde dom. En läxa. Det är inte så svårt, propsade han.
Han tyckte om språk, och kunde både tyska, engelska, franska, italenska och lite spanska. Hur lär man sig det svenska språket på två månader, och vilket nytta skulle han ha utav det? Ööööh?
Hur som helst. Jag sa att jag hade så mycket i skolan, jag skulle inte ha tid att vara lärare. Jag tror att han köpte min ursäkt, men han frågade mig om min mailadress. Okej, tänkte jag, dagens goda gärning. Så fick han den. Sen gick jag hem.
Anledningen till att Solomon började prata med mig, var att jag hade råkat sätta mig brevid honom på bussen. Hela resan hade jag suttit och pratat med Stina, och han hade tyckt att det lät så fint när vi pratade, så när hon gick av, tog han tillfället i akt och sa det.
Det är inte var dag man får nytta av sin allt för usla engelska. Kan hända att det är av just den anledningen den är usel. För när vi var i England i somras, så gick det så mycket bättre.
- Va?
- I like the swedish language.
... och därav fortsatte den fem-minuters långa koversationen, från Hageby Centrum till Söder Tull. Han pratade väldigt lågt, den där immigranten från Tyskland, Dublin för att precisera. Det var svårt att höra vad han sa, och ibland chansade jag bara på att svara: yes eller no.
Solomon, som han hette, ville lära sig svenska. Och han kom med den ultimata idén att jag skulle bli hans lärare. Vilken välgörenhetsgala! I två månader skulle han stanna i Sverige, och jag skulle komma till Gusum, där han bodde, eller så skulle han åka in till Norrköping.
Nejnej, sa jag, fast på engelska. Jag kan inte lära ut svenska. Men den kunskap han ville åt gick till så att jag, skulle skriva ner några ord på ett papper, med översättning på engelska, och han skulle lära sig dom. Nästa gång vi sågs, skulle jag skriva ner samma ord, och se om han kunde dom. En läxa. Det är inte så svårt, propsade han.
Han tyckte om språk, och kunde både tyska, engelska, franska, italenska och lite spanska. Hur lär man sig det svenska språket på två månader, och vilket nytta skulle han ha utav det? Ööööh?
Hur som helst. Jag sa att jag hade så mycket i skolan, jag skulle inte ha tid att vara lärare. Jag tror att han köpte min ursäkt, men han frågade mig om min mailadress. Okej, tänkte jag, dagens goda gärning. Så fick han den. Sen gick jag hem.
Anledningen till att Solomon började prata med mig, var att jag hade råkat sätta mig brevid honom på bussen. Hela resan hade jag suttit och pratat med Stina, och han hade tyckt att det lät så fint när vi pratade, så när hon gick av, tog han tillfället i akt och sa det.
Det är inte var dag man får nytta av sin allt för usla engelska. Kan hända att det är av just den anledningen den är usel. För när vi var i England i somras, så gick det så mycket bättre.
Kommentarer
Trackback